Arthur´s Stone, ancient heart of Gower
Vi gick genom bergen och pratade och skrattade, burna av kärlek och värme, vänlighet och respekt, den sista biten gick vi i tystnad, 50 människor tillsammans. Målet var en 4500 år gammal grav på toppen av kullarna, hjärtat av The Gower. Vi firade att livet förändras, att det som vuxit ruttnar ner, nya frön faller i jorden och börjar växa igen. Så är våra liv, det går i spiraler. Det förändras, växlar som årstiderna. Men förruttnelsen är inget ont, det är en tid av vila, för att samla kraft inför att nytt liv ska växa.
Mina tårar rann, jag skrattade, kände mig så jävla tacksam för att universum tar hand om mig och håller mig varsamt i sina händer efter att ha kastat mig som en trasdocka utan skydd hit och dit. Det är verkligen som att ödet har försökt få mig att förstå något och jag har bara stretat emot, hållt fast vid det ofruktbara, till slut tar universum i som fan för att jag ska se klart och efter den smällen har livet varit så snällt mot mig, jag har bara mött kärlek, ljus och vänlighet, jag kan inte annat än känna mig lycklig. Jag flyter med strömmen i stället för att simma mot den och universum är på min sida. Jag växer igen.
När jag är här i Wales känner jag mig så lycklig, det är den mest vänliga plats jag kan tänka mig, alla jag möter möter jag på riktigt, finns inga gränser, inga misstankar, inga skydd. Men så jävla mycket humor och kärlek! Jag tror inte på skydd, jag vill inget annat än att kasta mig ut och möta världen, ibland gör det ont, ibland faller man, men det öppnar också för fantastiska möten och en möjlighet att känna sig levande och öppen och att flyta med det flow som universum erbjuder. Man förmultnar och man växer på nytt.
Att göra det till en ceremoni i tystnad att starta ett nytt kapitel i sitt liv vid en 4500 år gammal grav, söndagen närmast fullmånen närmast höstdagjämningen, tillsammans med 50 andra varma, riktiga människor, omgivna av hedar och hav är en starkt upplevelse. Dessutom inför en natt av blodmåne och supermåne samt högsta tidvattnet på 100 år. Jag kände sådan tilltro till livet, mänskligheten och världen i den stunden, så stor tacksamhet för att få vara en del av detta universum. Det finns hopp för oss! Vi måste bara våga släppa taget och flyta med, våga ta emot, våga älska och våga vara vårt innersta trogna.
