Kom precis från en sångworkshop men Helen Chadwick i Swansea. Hjärnan är aningen slut efter all information.
Det jag arbetade mest med under denna workshop var mina egna lärarspöken. Spöken som är svåra att bli fri från och som sätter rätt stora hinder för mitt lärande.
Helen är fantastiskt duktig på det hon gör, hon lyckades hålla gruppens energi från halv elva till halv fem under en mycket intensiv dag. Vi lärde oss sju flerstämmiga sånger, alla på gehör och utan vare sig text eller noter att hålla sig i, allt enligt natural voices alla regler. Jag har inte så mycket att säga om workshopen, den var ok, jag fick lite nya idéer, nya sånger att lära vidare, kanske inte mina favoriter, men material är bra att samla på, kan komma tillfällen när det kan komma väl till pass.
Men det där extra som ibland får en att bli aningen frälst och mycket lycklig av en workshop inträffade inte. Inte för mig men för andra på workshopen. Det är så olika för olika personer vad som gör att detdär magiska inträffar.
Men som sagt det som var min stora utmaning denna dag var att ta till mig och inte låta hjärnspökena ta över. Jag har svårt för att vara elev när jag som elev känner mig i underläge, och vissa ledare, de flesta, får mig att känna mig som en sådan elev och inte som en jämbördig. Detta skapar hinder för mig när jag ska ta till mig vad de kan lära mig/ge mig.
Allt detdär gör att jag brukar undvika undervisningssituationer som kan få mig att hamna i osäkerhet och bli besviken.
Jag hade mycket stora förväntningar på denna dag eftersom jag hört att Helen ska vara så fantastisk. När man hör att någon är fantastisk så skapar man sig en bild och får massa förväntningar som kanske inte alls har med verkligheten att göra, fantastiskt för en person kanske inte betyder fantastiskt för en annan.
Min bild av en fantastisk ledare är just att heirarki inte uppstår att jag kan följa utan att känna mig i underläga, att jag kan släppa in och slipper bygga upp skyddande murar. Att någon får mig att se framåt och inte uppåt.
När vi själva hamnar i roller eller i beteenden vi inte trivs i är det lätt att vi ogillar den person som påverkar oss till att hamna där.
Jag försökte i stället hitta ett sätt att hantera mig själv idag och komma förbi detdär som lockas fram i mig, detdär som får mig att inte släppa in. Vad var det som hände i mig? Varför? Hur gör jag för att kunna ta till mig av denna dag? Det kan låta pretantiöst och så vidare men är mycket mer intressant än att skylla på personen jag möter, stänga av och nöja sig med det.
Efter att under lunchpausen ha lyckats sätta ord på mina tankar tillsammans med några andra deltagare på workshopen så kunde jag se vad det var som var problemet.
Persokemi och hjärnspöken i en dålig kombination.
Efter lunch såg jag spökena springa runt som fjantiga pajasar. Och jag kände mig relativt fri från mina "eleviga" blockeringar. Jag hittade ett sätt att vara jag, åtminstone en del av mig och kunde släppa in!
Bra för mig att vara elev ibland så jag får nya idéer av både material, övningar, gruppdynamik, personkemi och hur man kan jobba med hjärnspöken.
Om jag jobbar med mina spöken så kanske jag även kan få andra att jobba med sina.
